Nicholas Barclay, 13, försvann spårlöst i Texas 1994. Tre år senare fick familjen ett samtal: pojken hade hittats. Det var inte förrän flera månader efter hemkomsten som en privatdetektiv började ana oråd – var det verkligen Nicholas som återvänt?
Det var den 14 juni 1994 som den då 13-årige Nicholas Barclay inte kom hem till familjens bostad i San Antonio, Texas, efter att ha spelat basket med sina vänner.
Pojken anmäldes dock inte som försvunnen direkt av sin familj eftersom de misstänkte att han gett sig av frivilligt.
Nicholas hade nämligen hamnat i klammeri med rättvisan och hade dagen därpå en domstolsförhandling där det skulle slås fast om han skulle skickas till ett särskilt hem för ungdomsbrottslingar.
Så småningom anmäldes dock Nicholas som försvunnen och polisen började utreda försvinnandet. De konstaterade att 13-åringen bara haft ynka fem dollar på sig vid tiden för försvinnandet och att han sannolikt liftat för att ta sig ut ur staden.
Men drygt tre månader efter försvinnandet, i slutet av september 1994, ringer pojkens äldre halvbror Jason Barclay polisen och uppger då att han sett hur Nicholas försökt göra inbrott i familjens garage. När polisen anländer uppger Jason att hans yngre bror har flytt från platsen.
Därefter finner man inga nya spår efter Nicholas – förrän tre år senare.
I oktober 1997 får familjen Barclay det samtal som de nästintill förlorat hoppet om att de skulle få: polisen ringer och uppger att man hittat Nicholas i en by i Spanien.
Kort därpå flyger FBI hem pojken som då återförenas med sin familj i San Antonio. Han förklarade då, för polis och familj, hur han kidnappats och att de som låg bakom bortförandet hade ändrat färgen på hans ögon, från blå till bruna, för att han inte skulle kännas igen.
Månaderna som följde levde pojken tillsammans med familjen och gick i gymnasiet som en helt vanlig 16-åring.
Men samtidigt hade privatdetektiven Charles Parker, som anlitats av en tv-producent för att undersöka den extraordinära kidnappningen närmare, börjat ana oråd.
Med ett filmteam hade han träffat familjen, och pojken som påstod sig vara Nicholas, i deras hem och i efterhand hade han noterat flera märkliga omständigheter:
Parker blev snabbt övertygad om att pojken inte var Nicholas, men både polisen och familjen avfärdade hans idéer.
Men till slut fick Parker kontakt med FBI-agenten Nancy Fisher som efter förhör med pojken också börjat misstänka att något inte stod rätt till.
Mot familjens vilja, som är fast beslutna om att det är deras son, gör man ett DNA-test som då matchar med den den franske seriebedragaren Frédéric Bourdin som är efterlyst av Interpol.
Det visar sig då att den 23-årige Bourdin fått nys om den försvunne pojken och att han sedan blonderat sitt hår, gjort en tatuering identisk med den Nicholas haft, och låtsats vara en spansk polisman när han ringde till amerikansk polis för att uppge att pojken hittats.
Bourdin dömdes till sex års fängelse för identitetsbedrägeri – men det var inte första, eller sista, gången han låtsades vara ett försvunnet barn. Genom åren har han utgett sig för att vara barn i en rad olika länder, däribland Tyskland, Italien, Portugal, Sverige och Danmark.
Allt för att få uppmärksamhet och kärlek på barnhem, i fosterhem och sjukhus runtom i världen.
Den verkliga Nicholas Barclay har fortfarande inte hittats och teorier om att hans egen familj ska ha varit inblandad i försvinnandet har cirkulerat ända sedan Bourdins bedrägeri uppdagades.
Källa: The New Yorker och All That's Interesting
