Den misslyckade integrationen är SD:s fel

Integrationen är en viktig fråga idag och många har synpunkter om den, inte minst Sverigedemokraterna, vilka förstås anser att den havererat, inte bara som företeelse, utan också som koncept. Detta beror enligt samma gäng på A: regeringen, vilken den än må vara, och B: den blotta mängden immigranter. Problemet är att problematik A är Sverigedemokraterna kraftigt medskyldiga till, och problematik B är felformulerad.

Jag tänkte att vi skulle angripa detta bakifrån och börja med problematik B, den blotta mängden immigranter som i sig antas leda till misslyckad integration. Så vad är då misslyckad integration? Jo, segregering, den allom bekanta bilden av den invandrartäta förorten som i detta skiljer sig från den pursvenska innerstaden och landsbygden.

Denna synpunkt är i sin grund i bästa fall ogenomtänkt och i sämsta fall rasistisk – vad som gör dessa människor ”likartade” är vad de inte är – det vill säga ”svenska” - i övrigt kan det skilja mil mellan dem, såväl bokstavliga som metaforiska, och vissa kanske rentav tvingas bo granne med någon från ett land ens eget är i konflikt med, vilken man därför fått lära sig att hata.

Vad är det då som leder till denna uppdelning, denna brist på integration? Är människorna helt enkelt för många? Fast problemet är ju segregering, inte överbefolkning. Det finns dock fler länder än vi som har etniskt segregerade bostadsområden, och inte ens nödvändigtvis till följd av invandring.

Exemplet jag tänker på är USA, ett lysande exempel på ett samhälle där etnicitet tydligt kan korrelera med var man bor i och med ”svarta kvarter.” Är förklaringen till detta månne att dessa svarta människor är ”dåligt integrerade” i samhället? Nej, de är lika mycket infödda som vita, snarare är det socioekonomisk situation som skiljer och eftersom denna korrelerar med etnicitet ser vi en ohelig förening mellan klasskillnad och rasism.

Åter till vår situation: Vi nått punkten där vi återvänder till problematik A, det vill säga regeringens ansvar. Den förra regeringen spelade till viss del efter Sverigedemokraternas pipa i det att de ville skylla på flyktingarna för minskad välfärd, med skillnaden att de (Reinfeldt) bad oss att ”öppna våra hjärtan.”

Kanske hade det funnits mindre behov för hjärtöppnande om inte sagda regering hade gjort sig skyldig till Sveriges genom tiderna sämsta affär (Nuon) tillika en skattesänkning på etthundrafyrtio miljarder, varav Sverigedemokraterna stött den senare.

Vad som därmed behövs för att vända denna trend är inte mer rasism och främmandegörande, utan ekonomisk utjämning och att bygga ekonomiskt tillgängliga hyresbostäder utanför förorten - helt enkelt en gemensam ansats till integration, snarare än att lämpa över ansvaret på de nytillkomna.

Gustaf Liljenström