Du kan inte kalla mig hora för att jag står upp för min frihet

Redan i den första textraden av Sveriges nationalsång beskrivs vårt land som ett frihetens land. Friheten är en del av vår folksjäl och någonting vi värnar starkt om i Sverige. Våra friheter står inskrivna i grundlagen som till exempel religionsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet.

Dessa friheter är resultatet av folkets kamp under 1800 och 1900-talet och vi svenskar ser det som en självklarhet att få välja vad vi ska tro på, hur vi vill uttrycka oss, klä oss, vem eller vilka vi vill älska och vi har tack vare denna frihetskultur en hög tolerans för andra människors åsikter och tankar.

Men vad händer med en kultur och tradition av frihet när den möter krafter som med hot och våld försöker motverka friheten?

Jag ser många människor knipa ihop av rädsla för att utmålas som fientliga och andra som håller tyst av rädsla för hoten. Vad händer när vi inte säger ifrån och belyser det vi ser som försöker inskränka vår frihet? Jo, vi knyter näven i fickan, blir bittra, hatiska och dömande.

Jag tror på en värld av fred och frihet och vägen dit heter kärlek och acceptans. Acceptans av allas lika värde och rätt till frihet. Rätt till allas individuella tro och livsval, så länge dina individuella val inte inskränker eller skadar en annan människa.

Ibland innebär kärlek att säga ifrån, att ryta till och att försvara den egna eller den kollektiva integriteten. Att sätta gränser är ett sätt att visa kärlek och att undvika knutna nävar, bitterhet och förakt.

Det ger också de som är minoritetskulturer i vårt land en möjlighet att förstå och själva omfamna våra grundläggande fri- och rättigheter här i Sverige.

För en människa som blir mött med knutna nävar och förakt blir en rädd människa och en rädd människa kommer hålla fast vid alla sina trånga tankar och principer till vilket pris som helst. Jag är för frihet och kärlek och jag är för att sätta gränser för allt det som inskränker friheten.

Lin Holmquist