Nyheter24:s krönikör Marcus Birro beskriver en oväntad känsla han kände när han såg White lotus säsong 3.
Det är så enkelt att slaviskt följa sina fördomar. Det är som om livet man levt krattat en väg genom skogen och av någon anledning får man till slut för sig att den vägen är den enda som leder ut.
Så man tragglar på med sina vanor. Den devisen gäller för det mesta. VI läser böcker av våra favoritförfattare och de krävs allt mer för att vi ska bryta oss ut vår egen pöl av litteratur, konst, musik och film.
Så vi behöver knuffas in i nya rum ibland. Det är nyttigt att vrida om huvudet, dumpa allt vi redan läst, sett och lyssnat på, och börja se eller lyssna på något helt annat. Våra hjältar blir inte mindre värda för att vi lämnar dem ibland för att upptäcka nya grejer.
Jag visste inte mycket om The White Lotus innan jag började kolla. Eftersom säsong 2 utspelar sig i Italien, på Sicilien, så började jag med att kolla på den. En del var väntat. Som de sagolikt vackra vyerna från Sicilien, de rika, vackra människor på ett lyxigt hotell.
Som jag avundas de som får resa runt i världen och lokalisera miljöer för White Lotus. Ibland blir det nästan för vackert. Varenda kameravinkel är noga genomtänkt; varenda våg och vattendroppe som virvlar i slowmotion är så noga regisserade att man ibland nästan får känslan av en reklamfilm.
Varenda kameraåkning och varje scen är så perfekt att man nästan hoppas på att få se någon ramla in en ful gränd eller snubbla på en ojämnt trappa någonstans.
Men allt det är blyertsskisser av kritik. För det här är något av det mest fängslande jag sett på länge. Det är imponerande att se hur de rika gästerna anländer till de lyxiga hotellen runt om i världen som blanka papper. Sedan, minut för minut, fylls de på med kaos, intriger, mörker, sorger och en sorts nästan suicidal längtan efter någon slags förstörelse.
Skådespeleriet är uteslutande briljant. Inte minst älskar jag att italienarna faktiskt pratar italienska och att personalen i Thailand pratar thailändska.
En sak jag verkligen uppskattar med White Lotus är att rollfigurerna tillåts glida över hela den mänskliga skalan. Ingen är enbart ond, galen, förtvivlad eller lycklig. Trots att man får följa så många olika slags människor så utvecklas de hela tiden, det jag känner för dem skiftar. Sympatin förskjuts.
Bra dramatik handlar alltid om människorna. Alltså om oss. Ibland kan vi spegla oss i karaktärerna, ibland behöver vi dem som förvrängda speglar för att få syn på oss själva på det sättet.
Karaktärerna i White Lotus är grovt skurna. I början av varje säsong kan man få intrycket att de är schabloner, nästan karikatyrer av rika, världsfrånvända och ofta rätt obehagliga människor. Men under varje yta ryms ett isberg av allt det som är för oss alla lika; rädslor, längtan, ensamhet, förtvivlan och hela tiden en sorts rastlös dröm om något annat.
I allt för många sammanhang förstår man karaktärerna med en gång. De utvecklas knappt. I White Lotus skiftar dynamiken hela tiden, som mellan det medelålders tjejgänget i senaste säsongen som utspelar sig i Thailand. Sällan har väl dynamiken mellan tre barndomsvänner studsat så vackert som där. Just när man trott att man börjar få kläm på varför de är som de är, så skiftar fokus, förändras bilden.
Allt som är uppe i luften (och det är mycket som är uppe i luften i White Lotus…) måste ju som bekant komma ner och det är omöjligt att förutse hur pusslet ska landa. Med en halvtimme kvar av sista avsnittet av senaste säsongen är det helt omöjligt att ens förstå hur de ska få ihop allt.
Ibland blir det effektsökeri, som utstuderat raffinerat och motbjudande sex, droger och rena orgier. Då känns det en aning spekulativt. Men allt det där leder hela tiden till att karaktärerna förändras och fördjupas.
På något märkligt sätt handlar White Lotus om vardagliga saker som längtan efter mening, längtan efter kärlek och tillhörighet. Det geniala med serien är att man sedan filtrerar allt detta genom snuskigt rika människor och så har man byggt ett slags känslomässigt schackspel mitt i olika paradisiska miljöer.
Kryddat med sublimt skådespel är White Lotus något av det mest underhållande som finns att se just nu.
