Marcus Birro om "Kungen och jag": "Vågar vara naiv"

Jag har träffat kronprinsessan Victoria en gång.

Hon hade precis gett ut en barnbok (“Prinsessan Estelles bönbok”) där kronprinsessan själv plockat ut böner och texter att läsa för barn och av någon för mig outgrundlig anledning hade jag blivit inbjuden till releasefesten som hölls vid Rosendals Slott ute på Djurgården i Stockholm.

Alla gäster stod uppradade på ett led och kronprinsessan gick runt och tog artigt i hand. Jag minns att hon nämnde mig vid förnamn vilket imponerade på mig. 

Jag har också blivit tillrättavisad av hovet efter att ha titulerat prins Daniel fel vid en förfrågan jag hade om att skriva hans memoarer.

Efter den eleganta tillrättavisningen meddelade hovet att Daniel tackade vänligt för erbjudandet men att det inte var aktuellt just nu…

Inte ens under mina mer halsbrytande punkiga år i Göteborg lyckades jag uppbringa någon särskild ilska (som många andra i mitt gäng) mot den kungliga familjen. Jag har alltid satt en viss ära i att se bakom alla fasader, alla titlar, alla pålagor, alla myter, och istället se människorna bakom rikedomen, bakom titlarna och flärden. 

Jag har inte heller oreserverat ställt mig i det hyllande ledet utan alltid haft en rätt avslappnad syn på vårt kungahus.

Kungen själv har varit en grovt klippt pappfigur av åtaganden, klippta band längs blåsiga gågator i mellanstora städer, ett och annat klavertramp och en stram fasad av återhållsam nationalism. 

Ibland, som efter tsunamin 2004, har jag blivit imponerad av hans lugn och enande förmåga. Men det slår mig att jag alltid uppskattat honom mer när han släppt bara en aning på allt det formella, när fönstret som är varje människa, öppnats en liten bit på glänt och man har kunnat ana MÄNNISKAN bakom den kungliga titeln.

Jag förstår att nästan all kunglig makt ligger i upprättandet av en fasad, en slags parallell verklighet. Jag förstår att kungen själv ÄR sitt ämbete och att allt mänskligt egentligen står i en slags kontrast till den bilden. En kungafamilj är rakt igenom en myt, ett upprätthållande av riter och kultur. En kungafamilj lever med ett ben i sagans värld och ett i en verklighet som hela tiden måste vara föränderlig.

“För Sverige i tiden” blev den unge kungens valspråk för Sverige och det citatet är på många sätt bra mycket mer revolutionärt än sanningen som omger kungafamiljen. Det blir också en slags paradox eftersom en kung egentligen inte alls lever i sin samtid utan är en chimär, en tidlös projektion av något ständigt bestående.

Dokumentären Kungen och jag på SVT är ett stycke briljant samtidshistoria. Filmaren Karin af Klintberg har närmat sig vår monark på ett sätt jag knappt sett förut. Hon vågar nämligen vara naiv, nästan barnslig (eller kanske är ordet storögd bättre här) utan att för den sakens skull tappa den respekt som jag antar är en förutsättning för att hon alls ska få följa kungen under en längre tid.

Hon lyckas faktiskt krypa några meter bakom fasaden.

Många gånger uppfattar jag kungen både besvärad men också road av Karins lite tafatta men hela tiden nyfikna blick på hans gärning och hans kall. Hennes blick på det kungliga ämbetet är både respektfull och nyfiken. Hon vill verkligen försöka förstå vem kungen egentligen är och jag upplever ibland den mediala rapporteringen runt kungen som om längtan att försöka förstå honom knappt existerar. 

Media har resignerat inför allt det uppburna, allt det högstämda. Ämbetet har blivit en sådan stor fasad att det knappt är lönt att ens försöka se lite bakom de där kulisserna.

Karin af Klintberg vågar ställa de svåra frågorna och hon gör det gång på gång och till min stora förvåning ser man en del av de guld -draperade gardinerna röra sig och en verklig människa, en i grunden rätt sorgsen man som både blivit välsignad, och förbannad, med ett livslångt kall blir synlig för oss.

Det jag bär med mig av den här serien är just detta; kungens sorg från barnsben. På de svartvita bilderna som liten kronprins när han skickas fram i främsta ledet för att skaka hand med för honom kompletta främlingar och fram till dagens enträgna arbete med invigningar, statsbesök och representation, så fäller kungen en sorgens skugga. 

För första gången ser jag att ämbetet kommer med ett extremt högt pris och det blir allt tydligare ju längre serien fortskrider, att kungen är en resignerat olycklig människa.

Inte olycklig på det hysteriskt gråtande och desperata sättet. Men han liknar en man som fått en dödsdom och nu sitter i sin berså med ett glas vin och inser att tiden är utmätt men att det är som det är med den saken, och att det kanske fortfarande finns lite tid att njuta av fåglarnas enkla sång, smaken av vinet, den lätta värmen från den varsamt uppstigande solen.

Kungen och jag är i sin enkelhet ett stycke utmärkt samtidshistoria som alla borde se.