Våra mjölk- och köttdjur är specialiserade på att ge oss mat i mängder. Men vad händer om de inte klarar en tillvaro med torka och översvämningar i klimatförändringarnas spår? Eller om de inte får sitt vanliga maximerade foder på grund av krig? Lösningen kan ligga bakåt i tiden.
Ett kraftigt råmande får både människor och sparvar inne i ladugården att reagera. En av de två korna av rasen Svensk Låglandsboskap, eller SLB-kor, vill inte vara tyst. Strax intill står en tre veckor gammal kalv.
— Den här kon ger omkring tio liter mjölk per dygn, utöver det som kalven diar. Moderna koraser kan mjölka runt 60 liter, det är nästan lite obehagligt, säger Martin Hammarsten, zoopedagog på Skansen i Stockholm.
Han är en av dem som arbetar med de olika lantraserna som finns i parken. Utöver SLB-kor finns bland annat fjällnära ko, jämtget, skånegås, svensk gul anka, öländsk dvärghöna och linderödssvin.
Den svartvita kalven, som är på ett av sina första besök i hagen, skuttar glatt omkring. De vuxna korna gör några ansatser att hänga med men kommer snabbt på andra tankar. Här på Skansen har man försökt återskapa miljöer som påminner om de där de olika lantraserna levt tidigare. En viktig del i det är att låta kalvar, kultingar och killingar vara nära sina mammor den första tiden.
— Men det finns så klart en gräns för hur många djur vi kan ha här. Dels på grund av ytan men också för att den genetiska variationen. Vi måste ta bort handjur så att de inte parar sig med sina släktingar till exempel, säger Martin Hammarsten.
Lantraser är populationer av djur som levt så länge i samma område att de anpassat sig till den lokala miljön och dess specifika förutsättningar.
De skiljer sig från dagens kommersiella djur främst för att de inte är så hårt specialiserade. Förändringen kom under första halvan av 1900-talet när man ville ha djur som kunde producera mer. Genom avel fick man antingen köttkor eller mjölkkor. Hönor som antingen värpte många ägg eller gav kött. Foder och djurhållning är anpassade efter vad som krävs för att optimera slutprodukten.
Sverige har liksom många andra länder därför åtagit sig att skydda lantraserna. Enligt Anna Johansson vid SLU finns två skäl till att vi ska bevara lantraserna.
— Det ena är kulturhistoriskt. De här djuren är en del av vårt kulturarv och är viktiga för att vi ska förstå hur vårt samhälle har växt fram och hur vi har överlevt, säger hon
Det andra handlar om framtiden.
— Lantraserna kan ha genvarianter som kan bli viktiga när klimatet och miljön förändras. Det är alltid bra med en stor genetisk variation och de kan ha egenskaper som behövs om 100 år.
Det kan handla om virus och bakterier som drabbar moderna djur och som i värsta fall kan slå ut stora delar av djurbesättningar. Vissa lantraser kan till exempel tillgodogöra sig foder som växt under torka.
— Vi pratar mycket om riskerna med att vara beroende av av importvaror. Många av de gamla lantraserna är mindre än vanliga produktionsdjur och kräver mindre foder. De kan klara sig på marker som inte är så bördiga och ändå ge oss kött och mjölk, säger Anna Johansson.
Sverige har som land åtagit sig ansvar för att bevara hotade lantraser som en del av FN:s konvention för biologisk mångfald. Jordbruksverket ger också stöd till lantrasföreningar som fungerar som kunskapsbanker för de olika lantraserna och bidrar till att organisera bevarandearbetet.
— Det är djurägarna och föreningarna som gör jobbet och de är oerhört viktiga för att bevara lantraserna, säger Stephanie Kindbom vid näringsutvecklingsenheten på Jordbruksverket.
Enligt näringsrekommendationerna ska vi minska vårt intag av kött men faktum är att vissa av lantraserna är väldigt bra på att göra mat av sådana grödor som vi inte kan äta, som bark till exempel.
— Ankor, får och getter är väldigt lämpade för att äta gräs. Det kan inte människor äta men vi kan äta ägg, mjöl och kött som djuren ger, säger Anna Johansson.
På Skansen bökar de spräckliga Linderödskultingar runt i gyttjan. Att Martin Hammarsten gillar dem råder ingen tvekan om.
— De här är väldigt bra på att ta hand om sina ungar och de är fenomenala på att hitta sin egen mat. De är toppengrisar helt enkelt.
År 2021 fanns det Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) 8 771 dokumenterade husdjursraser i världen.
7 745 av husdjursraserna är klassificerade som lokala raser, vilket betyder att de enbart finns i ett land. Sammanlagt har 594 lokala husdjursraser utrotats.
FAO menar att det är djupt oroande att biodiversiteten inom produktionssystemen för mat och jordbruk i många länder minskar.
Hoten mot biodiversiteten inom är många, bland andra klimatförändringar, miljöförstöringar, ökad befolkningsmängd, förändrade konsumtionsvanor och användandet av få, hårt avlade raser.
Sverige har tillsammans med många andra länder tagit sig an att skydda sina husdjursraser. Konventionen om biologisk mångfald, där raserna ingår, undertecknades av Sverige vid FN:s internationella konferens för miljö och utveckling 1993.
Sverige har 72 lantraser som vi har bevarandeansvar för.
Jordbruksverket har betalat ut ersättning sedan 1995 för husdjursraser. Djurägare till gris, fjäderfä, får, getter och nötkreatur kan få stöd. Ett indirekt stöd via föreningar går till bevarandet av bland annat kaniner, bin och hästar.
Källa: Jordbruksverket, FAO
