Donald Trump skyller flygolyckan i Washington på sina företrädare och mångfaldsarbete. Inte så presidentlikt, konstaterar medieforskaren Bengt Johansson. Kampanjläget är hans bästa läge retoriskt.
Efter att på en pressträff ha beskrivit luftkrocken mellan en militärhelikopter och ett passagerarplan som en tragedi och beklagat de 67 dödsoffren gick Trump till verbal attack.
Den sakliga tonen övergick i en matig agitation. Trump anklagade de demokratiska expresidenterna Joe Biden och Barack Obama och även flygmyndigheten FAA för att indirekt ha orsakat olyckan genom att prioritera mångfald och inkludering.
— Empati är hans svagaste gren. Han är inte bra på det retoriskt sett. Hans starkaste sida retoriskt är att kampanja och skälla på andra. Det är hans naturliga sätt att prata, säger Bengt Johansson, forskare vid Göteborgs universitet.
— Dessutom är det alltid viktigt för honom att vara en vinnare, så att ingen skuld hamnar på honom.
Till Trumps beteende hör att aldrig erkänna ansvar och aldrig backa, förklarar Johansson.
— Det är ett gammalt manus som han alltid använder.
En presidents roll vid tragedier och nationella trauman har traditionellt sett annars varit att kliva fram som en enande figur.
— Det brukar vara en viktig funktion hos en ledare att kunna samla en nation och uttrycka empati, åtminstone de senaste 30–40 åren har det varit det. Trump bryter det kontraktet.
Risken att Trumps agerande skulle få några opinionsmässiga följder är liten.
— Hans fanbase bryr sig inte. Han blir inte straffad och spelar i en annan division än traditionella politiker, säger Bengt Johansson.
— Han har vunnit två presidentval på det.
