Insatserna är höga, men rollerna låsta. Spänningarna i Turkiet har blivit ett maktspel där ingen har råd att backa, befarar statsvetaren Paul Levin. Problemen i relationen USA–Europa bidrar till att Sverige och EU inte kan göra så mycket. Att då också alienera Natos näst största militärmakt, det blir svårt för EU.
Trots att det i förra veckan infördes demonstrationsförbud har gripandet av Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu fått ut hundratusentals, eller kanske till och med miljoner, turkar i gatuprotester.
Många ser det som att Recep Tayyip Erdogan stänger vägen till vanliga maktskiften.
— Oppositionen kan inte lägga sig, därför att han med det här draget har gjort så att de inte kan vinna genom att ställa upp i val, säger Paul Levin, som är föreståndare för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet.
Det är ett epokskifte i Turkiet, där landets äldsta parti CHP länge var en statsbärande kraft som stod för lag och ordning.
— Sedan de landsomfattande Gezidemonstrationerna 2013, vilka slogs ner ganska brutalt av polisen, har CHP inte uppmanat folk att gå ut och demonstrera på gatorna.
— Nu har de tagit det här steget för att de inte har någon annan väg. Erdogan har trängt in dem i ett hörn.
Samtidigt är tärningen därmed kastad även för presidenten, som är fullt medveten om hur Imamoglu går hem hos folket.
— Och nu har han ju gjort honom ännu mer populär. Om man skulle släppa Imamoglu och låta honom kandidera så är risken alldeles överhängande att Erdogan förlorar.
Vad gäller omvärlden räknar nog ändå Erdogan med att Turkiets strategiska läge och stora vapenarsenal, nummer två i hela försvarsalliansen Nato, ger honom trumf på hand. EU har fullt sjå att hantera USA:s nya styre, och president Donald Trumps signaler om sinande stöd till Europa.
— Att då också alienera Natos näst största militärmakt – det blir svårt för EU, säger Levin.
Relationerna och spelplanen är en helt annan nu än när Turkiet godkändes som kandidat att bli EU-medlem 1999.
— Det finns en stor sannolikhet att vi lite grann har lämnat den internationella ordning som etablerades på 90-talet, menar Levin.
— Då ställde EU ganska självsäkert hårda krav på ansökarländer, och stöttade även med andra villkor demokratin runt om i världen.
— I dag handlar det väldigt mycket om att demokratin är hotad även i västvärlden.
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera eller svara på andra kommentarer.