En singeltjejs bekännelser v. 6

Ja, mina vänner. Vad ska jag säga? Lingonveckan har passerat och ställt till det för mig så här har det minsann inte blivit något ligga av.
Inte för att jag direkt haft några möjligheter, när utbudet är lika tunt som Göran Perssons hår så blir man liksom inte så jävla taggad.

Så nu sitter jag här utan material och vad gör man då? Jo, man går tillbaka ett år i tiden och skriver om det som hände då. Det var ingen rolig tid minns jag.

Att jag och Han skulle sluta upp som ett par var ett skämt. Det visste alla, vi själva också, men av någon anledning så slutade vi inte umgås. Nu i efterhand när jag ser tillbaka på det är det om möjligt ännu tydligare med tanke på hur vår vinter såg ut förra året.

Det var en onsdag i början av november då jag i vanlig ordning hade varit ute och stökat runt på varenda nattklubb som hade öppet för att sen avsluta på White där jag givetvis träffade Honom.

73 drinkar senare ramlade vi ut tillsammans vid halv fem med destination donken för lite glamouröst fyllekäk. Vi åt under tystnad med allt fokus på maten när han från ingenstans droppar en dryg kommentar om att jag borde göra någonting åt min dåliga hy. Det var som att få en spark i magen.>

Jag blev så chockad över att han sa det rätt upp i ansiktet på mig, som om jag inte hade noterat det själv, att jag inte fick fram ett ljud.

Det var svinkallt ute och jag frös så att jag skakade i min tunna jacka . Hela vägen gick han och hackade på mig om att jag måste ta på mig varmare kläder, ha en tjocktröja under och använda en ordentlig vinterjacka som om han vore min morsa.

Och i mitt mindre nyktra tillstånd var jag inte speciellt mottaglig för massa gnäll så jag surnade till ordentligt men sa ingenting. Några sekunder senare upptäckte han att hans cigaretter var slut och det var tydligen också mitt fel. Han skällde på mig för allt möjligt och när vi var 50 meter från hans port stod vi mest och skrek åt varandra.>

"Om du ska hålla på så här så åker jag hem!"

"GÖR DET DÅ!"

Jag vände på klacken och började gå mot nattbussen med tårar i ögonen. När jag hade kommit över gatan ringde han mig, sa förlåt och övertalade mig att komma tillbaka. Så jag vände om igen.

Vi sov, hade sex på morgonen och skrattade åt att vi knappt kunde minnas vad vi bråkat om.

En fredag några veckor senare stod jag och hade mitt livs kväll på Amba med mina vänner. Jag hade smsat med Honom till och från under hela kvällen och planen var såklart att spendera natten tillsammans.

Men helt plötsligt kom det ett sms, jag minns inte vad det stod, som gjorde mig helt vansinnig. Återigen hade han kläckt ur sig något riktigt spydigt om mig. Jag sa inte ens hejdå till mina vänner utan stormade rätt ut och iväg till klubben där jag visste att han var.

Jag klampade in, letade reda på honom och skällde ut honom allt vad jag orkade.

Och han bara stod där med sin frånvarande blick fäst någonstans bakom mig. Det var som att ingenting jag sa gick fram, det bara rann av honom.
Jag var så arg att jag inte visste vad jag skulle ta mig till och vad som gjorde mig ännu argare var att han inte verkade ha någon som helst förståelse för varför jag var så upprörd. Han ursäktade sig och sa att han var tvungen att gå och böjde sig fram för att pussa mig på kinden, som om ingenting hade hänt.
Jag knuffade undan honom och raderade hans nummer på vägen ut genom dörren.

Efter det undvek jag Honom i två månader. Jag pratade inte med honom, svarade inte på hans sms och om jag såg honom ute så gick jag därifrån. Men så träffades vi ute en kväll, då hade min ilska lagt sig för länge sen och jag gick mest och väntade på att komma över honom genom att ligga med så många andra som möjligt. Jag såg först hans vän vilket fick små varningsklockor att ringa, sen såg jag Honom.

Han stod på andra sidan baren och strålade mot mig med världens största leende.
Och jag orkade inte stå emot längre, jag släppte mina spärrar och gjorde det jag innerst inne ville men inte borde samtidigt som jag hörde hans vän muttra att vi var ju fan som plus- och minuspoler som drogs till varandra. Jag gick fram till honom och sen släppte han mig inte under resten av kvällen. Han höll om mig, kramade mig, pussade mig och viskade fina saker i örat på mig, så som han alltid gör.

En timme senare satt vi på samma McDonalds som några månader tidigare innan vi gick hem, utan att bråka den här gången. På morgonen hade vi det bästa sex vi någonsin haft. Klockan var bara sju och vi var förmodligen fortfarande fulla och i något sorts tillstånd där vi varken sov eller var vakna. Han fumlade lite med min bh och sa nervöst åt mig att ta av den själv. Jag ovanpå Honom. Hud mot hud, bröst mot bröst och mun mot mun. Det hade lika gärna kunnat vara en dröm, men det var verklighet. Och ännu en gång hade förhoppningar börjat gro inom mig, den här gången kanske det var annorlunda.

Exakt en vecka senare var jag ute på krogen igen. Han hade tidigare under kvällen smsat för att bekräfta att jag också skulle ut och jag visste vart jag skulle träffa honom. Precis som väntat dök han upp där jag befann mig och på fem röda övergav jag mina vänner för att dyka in i ett mörkt hörn för att göra sånt som vi alltid gör.

Länge stod vi där och pratade, berättade hur mycket vi tyckte om varandra, hur attraherade vi var av varandra och hur vi alltid skulle ha en plats i varandras hjärtan.

"Jag ska gifta mig med dig. Inte nu alltså, men om tio år kanske, då kommer jag fria till dig."

"Om du friar kommer jag säga ja."

Jag var så lycklig den kvällen, jag hade ett konstant rus i hela kroppen och jag borde ha lyst upp hela klubben så som jag sken. Vi gick vidare till White där vi drack ännu mer och tappade bort varandra. Men det gjorde ju ingenting, vi skulle ändå mötas upp sen och sova tillsammans.

Mitt i allt får jag ett spontant infall och går ut själv. Jag ringer Honom men får inget svar. Jag ringer igen. Och igen. Och om och om igen. Han svarar inte. En av mina tjejkompisar kommer ut och berättar hur Han tagit upp telefonen, tittat på displayen och lagt ned den igen. Jag svor irriterat och fortsatte att ringa.

En stund senare när jag gett upp kommer min andra tjejkompis ut och berättar hur Han stått omringad av tre tjejer och kysst en fjärde. Och då var det något som brast i mig. Jag började gråta som ett barn. Helt förkrossad stod jag mitt ute på trottoaren och grät mer än vad jag gjort på många år, samtidigt som jag var så förbannad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hatade mina vänner för att de ljög för mig och jag hatade dem för att det dem sa var sant. Och mest av allt hatade jag Honom. Hans förmåga att göra mig till världens lyckligaste människa till att sen trampa ner mig i asfalten.Tårarna sprutade och jag skrek åt mina vänner att dra åt helvete samtidigt som jag skickade ett sms till Honom.

"Jag hatar dig"

Snabbt kom svaret.

"Jag hatar dig. Var är du?"

"Jag ska hem."

Min vän tog mig under armen och släpade med mig mot nattbussen samtidigt som hon försökte trösta mig. Vi stod inne på Max och värmde oss när han ringde mig.

Snyftandes tömde jag min sista ilska över honom och han bad mig att stanna där jag var.

Nattbussen rullade in och min vän bönade och bad om att jag skulle kliva på, men jag stannade.

"Jag är så jävla trött på folk som gnäller över deras situation och sen gör samma misstag om och om igen! Hoppas det blir ett bra ligg med den där meningslösamänniskan som just fick min bästa vän att gråta!"

Skrek hon åt mig. Någon minut senare mötte han upp mig och torkade mina tårar.

Om det berodde på att han brydde sig om mig eller om det var för att de andra brudarna inte nappade kommer jag aldrig få veta, men man kan alltid gissa. Så där gick vi, fem på morgonen, dyngraka som vanligt och det enda jag tänkte var:

 "Det här kommer aldrig fungera".

Vi sov och på morgonen låg jag och väntade i evigheter på att han skulle vakna.
När han väl sover - och det är inte ofta - så går det inte att väcka honom. Vi hade anspråkslöst sex med ett förspel i form av meningen "Ta av dig trosorna" och sen skrattade vi åt nattens äventyr och skildes åt.

Och nu, ett år senare har jag det svart på vitt. Han skaffat flickvän. Det blir inget mer nu.