Kristoffer Olsson var sensationellt tillbaka på benen och på sin hemmaplan för att lyfta Midtjyllands ligatitel i går. Marcus Birro skriver en krönika om miraklet.
“Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”
/Tomas Tranströmer.
Den här tiden vi lever i just nu är gastkramande vacker. Träden skummar grönt ur gamla stammar som liknar buteljer, flaskor man ställde i backar under en tid när Kurre Hamrin och Bebben Johansson lirade skjortan av resten av världen eller stod avspänt lutade mot hörnflaggor.
Bohemens tid är förbi. På fler än ett sätt.
Men sommaren är alltid ny. För en del av oss kommer den med ett soundcheck till vår nyfunna kärlek. För en del kommer den som en sval bris genom trista gardiner genom ett fönster till en sjukhussal.
Oavsett vad bär Gud kraft och mirakel i sin vind.
Man hör tofflor och träskor, tysta skrik, ett dropp som tickar medicin eller blod i upphängda påsar. Nålar, maskiner som sakligt och iskallt redovisar elden vi andra tar så självklar, livet som sådant, andningen, att det inre yxhygget inte kommer.
Så väldigt orimligt livet ter sig när döden flyttar sig närmare, klivet inpå när vi ska välja mat inne i snabbköpet.
Döden som jävla luffare utan urskiljning, utan pardon, helt döv för böner och tårar.
Eller?
Bönen har burit mig tusen gånger när jag inte orkat en meter till själv. Det är inte tron på Gud som hjälpt mig utan Gud själv. Jag har sett, hört och upplevt allt för många mirakel för att inte våga tro.
Sjuksköterskor och läkare som änglar i de trista korridorerna. Nästan en hel splittrad fotbollsvärld gemensamma förhoppningar som hittar in genom det öppna fönstret. En ung mans kamp för sitt liv. En kamp som också förs av en hel armé av fotbollsälskare.
Kom aldrig mer och säg att supportrar är barbarer med nedhasade jeans som står och hänger i lyktstolpar och pucklar på varandra. Fotbollsfamiljen är en stark enhet, en enorm armé av kärlek, tillit och förtröstan.
Kristoffer Olsson var en av Studio Allsvenskans allra första gäster. Jag minns honom som otroligt sympatisk, vältalig, nyfiken, drömmande. Han strålade.
Under flera månader har han slagits för sitt liv. Nu kan han till och med kommunicera med sin omvärld. I helgen fick han lyfta bucklan som hans lag vunnit åt honom. Om man tittar noga, och kanske har hållit sitt hjärta fritt från svart tvivel, sot och världslighet, kan man se de tiotusentals osynliga armar som varit med om att bära honom under den här tiden.
Hur kan vi någonsin tvivla på kärlekens kraft när vi ser allt detta?
Våra hjärtans reaktion och svar är också en hälsning. Vi lyfts själva när vi lyfter. Vi mjuknar varsamt själva när vi gläds åt och för andra.
Så vill jag alltid leva mitt liv, i försakelse och förlåtelse, i en utgivande kärlek som bara fylls på ju mer jag ger av den.
Så den här sommaren är till dig, Kristoffer. Tänk att den kom. Tänk att du lever. Tänk att ditt hjärta slår sina slag i dig. Lyssna noga så hör du också mitt hjärtas slag. Och tiotusetnals andras.
För hur är det nu poeten Tranströmer OCKSÅ skriver, i en annan dikt:
“Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.”
Poeten har som vanligt rätt. Vi är alla detta kosmos.
