Eric Rosén: "Är det slut nu, Håkan Juholt?"

Jag hör ryktet från flera håll: Juholtlojala inom partitoppen, riksdagsgruppen och det mäktiga Verkställande utskottet börjar tänka att det är dags att, på investerarspråk, cut their losses och gå vidare. Man börjar förlika sig med att Håkan Juholt inte ens om hans framträdanden är exemplariska – vilket de knappast var på måndagen – får genomslag för politiken när alla bara sitter och väntar på, fruktar eller letar efter grodor.

De som lyssnar och tittar ser en ensam man vilse på ett minfält snarare än en politisk ledare och potentiell framtida statsminister. Och hur galant det än går – även om han skulle briljera (vilket han alltså inte gör) – ser man bara minfältet, inte de tomma ytorna emellan.

Så frågan är om de sista stöttande krafterna nu tar sin hand ifrån honom? Och vad som i så fall händer sedan? När en ny S-ledare ska utses. Hur ska denna person komma att granskas? Sannolikt kommer personen att vändas ut och in på fullkomligt - med än mer medial kraft - som för att bevisa att Juholt inte utsatts för något annat än en normal granskning (vilket både är sant och inte sant men det är en annan text).

Sannolikt kommer personen tvingas vara eller bli som Annie Lööf och Gustav Fridolin – hundraprocentspolitiker som inte blottlägger ens en millimeter av den privata personligheten utan enbart visar upp en polerad oklanderlig yta. Vi har sett utvecklingen i den riktningen länge och den är möjligen oundviklig. Och sannolikt driver Håkan Juholts alltför öppna relation till sanningen på det här i ännu högre fart.

Klart är att det är precis som Juholt själv en gång sa om Mona Sahlin. ”Ett så stort parti kan inte ha en partiledare som är ifrågasatt, som det diskuteras och pratas kring.” Det går en stund såklart. Men sedan måste antingen pratet och ifrågasättandet eller ordförandeskapet upphöra.

Den stunden ser ut att vara här. Och pratet fortsätter.