Sonja Abrahamsson: "Befrielsen i ordet hen"

Det här med kön alltså. ”Hur kommer det sig att bara ett kön vann musikpris?”, ”nästa statsminster borde vara kön!”, ”kön fick företräde till livbåtar”... Det finns knappt en enda händelse eller situation när kön inte väcker känslor och i många fall får följder.

Därför är det svårt att bli förvånad när något som är helt könslöst i hela sin existens förvandlas till en könsfråga. Jag syftar på ordet hen. Hen som i han/hon/hen. Är det inte lustigt: runt 2005 lanserades ordet ”snippa” på ett liknande sätt eftersom flickor saknade ett allmänt vedertaget ord för sina könsdelar.  ”I vår familj har det alltid hetat [what-ever-the-fuck]” sa många ordmotståndare, ett motstånd som har minskat men som lever kvar än i dag. ”Snippa är fult” säger man, ungefär som att man bara kan acceptera vackra ord i sitt vokabulär.

Och nu har alltså ett ord som innefattar båda könen kommit, och åter igen tappar man orienteringen. ”Sakta i backarna” heter det. ”Inte ska man väl bunta ihop könen på det här sättet? Vi ÄR JU OLIKA”.

Jag tänker bara på min stackars lärare på journalistlinjen som i varje påhittat undervisningsexempel var tvungen att säga ”han eller hon” så fort det rörde sig om en person. De gånger han glömde att säga ”han eller hon”, och bara sa ”han” så såg det ut precis som att han råkat sätta foten i ett känsligt ormnäste men till varje pris var tvungen försöka fortsätta att gå normalt. Han hörde hur det väste och kände faran mot hälsenorna men med hjärtat i halsgropen var han tvungen att slutföra det han påbörjat utan att göra någon grej av det. Jag kan knappt föreställa mig vilken befrielse ordet hen måste ha varit för honom. Hur kan ordet göra annat än att underlätta, spara tid och tecken? Hur kan ett ord som inte utesluter någon vara ett så stort problem för många?

Det verkar ju onekligen så att hur mycket vi alla än har en röv så väljer vi att vrida och vända på våra kön.

Sonja Abrahamsson