"Mamma stal hundratusentals kronor från en handikappad"

En kväll förra veckan satt jag och slösurfade när jag fick en länk till en artikel i Västerbottens-Kuriren. Artikeln handlade om en kvinna som bestulit en MS-sjuk på 400 000 kronor. Vad är det för människa som gör så, hade jag kanske kunnat tänka, om jag inte hade vetat. Kvinnan som tagit pengarna är nämligen samma person som lärde mig att stjäla är fel –  min mamma.

Det har varit många rundor kring min mamma senaste åren, då hon är dement och står utan vård. Få saker som gäller henne och hennes situation förvånar mig längre, och det gäller även tiden innan hennes plötsliga sjukdomsutbrott 2009 (det var innan detta som hon ska ha tagit pengarna), förmodligen utlöst av hennes många år som alkoholist.

Det var något med artikeln, utöver det här att mamma stulit hundratusentals kronor från en handikappad, som grep mig, och det har fått mig att fundera mycket på ilska och skuld. Situationen med mamma har varit jobbig, den har slitit på mig. Det har funnits perioder när jag har känt mig så fullständigt maktlös och utmattad att jag knappt har orkat lyfta på benen. Och jag har inte vetat vem det är som jag ska skylla på. Ska jag vara arg på Vilhelmina kommun för att de inte gjorde något av min anmälan till soc för många år sen? Eller för att mamma inte får den vård hon behöver? 

Ska jag vara arg på mig själv för att jag flydde till västkusten för att slippa deala med eländet och för att jag nu är helt handlingsförlamad i ärendet? Eller ska jag vara arg på mamma för hur hon har valt att leva sitt liv? Jag har prövat alla dessa varianter om och om igen, samt gjort kombinationer, men inget av dem har gett någon känsla av tillfredsställelse. 

Så vem är det som ska hålla min ilska? Vem ska ta mina känslor av sorg och uppgivenhet i sina händer, och göra dem harmlösa? Och när jag läser artikeln, när jag läser dotterns ord, när jag skönjer hennes ilska och sorg, så blir det så tydligt för mig hur meningslöst detta är; hur svek, sorg och ilska liksom bara sprids ut, förnyas, hämtar ny kraft, skickas vidare och ändrar form i en spiral som tycks vara lika ändlös som universum. Kommer vi människor någonsin kunna förlåta varandra för vad vi gör mot oss? Jag hoppas det.