"Svenskar gillar inte olika"

Hejsan

Sverige, brorsan. Vi är bra på pappret. I princip alla världens länder tycker att "Du Gamla Du Fria" är ett av de mest rättvisa, neutrala och fantastiska länder. Just här vill vi starta familj, låta barnen växa upp, med gratis skola och en vård som tar hand om oss. Ett land med solidaritet. Harmoni, brorsan. Punkt SE.  Längesedan konstaterade vi ju att mänskliga rättigheter är det absolut viktigaste som finns i Mellanmjölkens land. Demokrati. Speciellt allas lika värde. Våra rättigheter har alltså ingenting att göra med blod, utseende eller egenskaper. Istället handlar det bara om värderingar – hur vi tittar på varandra, ger varandra möjligheter och värdesätter varandra.  Äntligen. En av världens starkaste grundlagar heter ju Regeringsformen. Och därför flyttade vi hit. Vi som såg annorlunda ut, med annorlunda namn, kultur och historia. Vi kom från ett annorlunda land för att bli blågul, brorsan.

Men något stämmer inte, va?

Något stämmer inte när hela Sverige beter sig som om det vore Stureplan 24/7. Just det. Beter sig. Alltså våra handlingar, beslut och hur vi agerar i verkligheten. Inte hur vi tänker, våra fantastiska värderingar eller grundlagar som ovan beskrivet – utan vad vi faktiskt gör på riktigt. Visst, på pappret värdesätter vi högt människor som är olika. Lagarna finns där. De är nästan perfekta. ”Vi gillar olika” säger vi med stolthet om mänskliga rättigheter. Det ser bra ut utifrån. Men våra handlingar – de visar annorlunda. Inte vad vi är och vad vi tycker, utan vad vi faktiskt gör. Något som vi faktiskt glömmer bort att tänka på, men som utan tvekan är den viktigaste tanken med den enkla anledningen att det är den faktiska verkligheten.

Vi som ser annorlunda ut, med annan hudfärg, kulturell bakgrund och personlighet som skiljer sig från den så kallade supersvenska normen upplever en sak ofta. Att vi inte är välkomnade, att energin riktad mot oss är negativ och egoistisk, att folk tittar snett och att vi blir diskriminerade. Inte öppet rasistiskt med påhopp eller direkta uttalanden. Istället genom små saker, blickar, passivitet, skitsnack bakom ryggen, avundsjuka tankar, avstånd från människor och maktutövning av den så kallade vita mannen. Det händer lite här, lite där, då och då. Sammanlagt blir det väldigt mycket. Vi brukar säga att folk har fördomar. Men man kan inte kalla detta fördomar längre. Vi kom ju inte hit igår, de har ju sett oss förut. Då kallar vi detta för diskriminerande attityder istället. Folk gör ett aktivt val, brorsan.

Sverige gillar inte olika

Om vi svenskar verkligen uppskattade olikheter hos människor skulle Sverige sett annorlunda ut. Kulturellt. Socioekonomiskt. Demokratiskt. Demografiskt. Politiskt. Eller vad man nu vill kalla det. Vi kallas fortfarande för invandrare trots att vi har slutat vandrat. Vi upplever att de som kallas svenskar värdesätter blågula utseendet och kulturen, felfri rikssvenska och ett anständigt beteende à la "Du Gamla Du Fria" – mer än vår faktiska kompetens, mångfald och möjligheterna i dessa saker. När man bara fokuserar på det ena försvinner det andra. Svenskar fokuserar på svenska istället för personalstyrka. Och därmed försvinner vår potential och tillhörighet. Därmed ökar vårt utanförskap.

På pappret har ordet mångfald fått en positiv innebörd. Värsta trenden att säga ordet mångfald nuförtiden. Men alla vi upplever att vardagen och verkligheten visar något annorlunda. Det är och har alltid varit en uppförsbacke att träffa myndighetspersoner, gå ut på kvällar och speciellt att söka jobb – att bidra till samhället med vår kompetens. Nu har det gått så långt att vi tvekar på oss själva istället för att stå upp mot orättvisor i systemet. Vi vet inte om der är fel på oss eller de som vi inte tillhör som vi vill tillhöra. Hur mycket vi än anstränger oss känner vi oss inte välkomna, inkluderade eller levande. Vi vet inte vad vi ska göra.

Idag jublar vi över att media avslöjat Sverigedemokraternas så kallade ”sanna sida”, Kent Ekeroths så kallade avhopp och järnligans historiska videoklipp (trots att de får fler röster). Den egentligen lilla extremismen prioriteras mer än den stora vardagsproblematiken. Vi glömmer bort det större problemet som är alla små saker som händer bland folket. Varje dag, lite här, lite där, då och då.

Tack för vardagsrasismen, Sverige.

Tack för den.

Läs Regeringens nya utredning om att prioritera bekämpandet av vardagsrasismen.