Vem tackar nej till en god historia?

Tänk dig att du är intresserad av mat. Du sitter ochfunderar på vad du ska fokusera på – men det är svårt, för det finns ju såmycket! Tyska knödlar trängs med spanska tapas och norrländsk sill, ochvariationerna och nyanserna kommer i tusenden. Vad sjutton ska man välja?Plötsligt plingar det till i telefonen. En stor tidning du följer på Twitterhar lagt ut ett nytt recept. Hurra! Du klickar in, och ser att det beskriverhur man gör… Makaroner och ketchup. Av allt de kunde välja på skrev de ommakaroner och ketchup.

Ungefär den känslan fick jag efter att i går kväll klickatmig in på Göteborgs-Posten och därefter kunnat konstatera att de på allvarskrivit en artikel om att en stor diskussion utbrutit på Familjeliv. Forumet är ett av Sveriges absolutstörsta, och brukar beskrivas som en mer barnälskande variant på de värstadelarna av Flashback. ”Det hela handlade om huruvida en litet barn skulle fåsova på soffan eller inte”, beskrev GP och konstaterade att åsikterna som läthöras i tråden var ”mycket blandade”. I kommentarsfältet frågade signaturenFrida sig vilken sorts journalistik denna text var ett exempel på, och om detens var relevant.

Jag känner igen kommentaren. Många av mina utsvävningar, somtill exempel 12 000 tecken om ett gäng skämtare på Twitter, ännu mer om en blågul Facebook-trend och en hel jävla artikelserie om användarna av Flashback, har två saker gemensamt: de handlar om internet, och de har resulterat ikommentarer om att det nog borde finnas viktigare saker att skriva om. Därförförstår jag till viss del om min kritik av GP:s Familelivstext uppfattas somhögoktanigt stenkastande i glashus. Men ur mitt naiva perspektiv handlar minatexter om något mer än en diskussion på ett forum – det är berättelser ommänniskor och idéer, belysta vinklar av det eviga kulturutövandet vår artverkar ha så svårt att leva utan. Ingenting har hänt, men det är bra storys.

Men av allt nätet innehåller, i allt från akupunkturnewsgroupsoch bläckfiskporr till Counterstrike-dejter och drakkonst, är enFamiljelivstråd om en soffa sannolikt det minst intressanta som iöverhuvudtaget existerar. Ingenting har hänt och det finns inte ens någonstory. Och frustrationen som följer av att läsa en sådan text blir följaktligenenorm. För guds skull, det pågår krig mellan rymdskepp på en del av nätet och mellan nationer på vår egen planet på en annan! Det här är inte historier som är svåra att hitta, det gäller bara att precissom med alla andra områden en tidning klassiskt hanterar – ekonomi, sport,utrikes – välja kunniga reportrar till jobbet. Att inte nöja sig. Att likanitiskt som man annars skulle faktiskt värdera nyheten, eller åtminstonestoryn, och konstatera att: nej, denna höll inte.

Det är sådant slöseri. Dels på spaltplats och på läsarnastid, men också för att det fortsätter sprida bilden av nätet som en oseriösplats där det snackas på tomgång. Just nu sprider sig en trailer för Uppdraggransknings kommande program om hatet mot kvinnor på alla levande människorsFacebook-sidor, och den är förutsägbart nog döpt till ”Män som näthatar kvinnor”. Näthat? Så om de vidriga kommentarerna från filmen hade skickats på brev ellerviskats i två snörförsedda plåtburkar, då hade det döpts till brevhat ellerburkhat? Nä, just det. 

Insikten att hatet på nätet alltid grundar sig i dessförlaga i köttvärlden, och inte alls kommer från någon mystisk annan dimension, är lika viktig som sällsynt. Och den hänger ihop medoviljan att behandla nätet som den kokande kittel av intressanta händelser detär. Rädslan för den nya platsen, som gjort att så många svenska journalister förlorat jobbet. Tja, FLASH: Om ni behandlar det bra kommer det betala sig i läsare. Jag lovar.

Efter att ha beklagat mig om artikeln i GP upplyses jag omatt den konstiga artikeln kan ha ett samband med att tidningens ägare ocksåråkar ha Familjeliv i sitt stall. Må så vara. Desto större skäl att ta platsenpå allvar, låta någon gräva sig ned i dess djupaste kärna, hitta det bultandehjärtat och frakta med sig det upp till oss läsare, inslaget i blixtrandeberättande. Vem skulle annars göra det bäst? Och vem skulle tacka nej till engod historia?