Sverige är sämst

Sverige. Vad händer? Jag är tillbaka med mina överdrivna krönikor. Jag är här för att ge er en känsla, trigga er och få er att tänka. Säkerligen kommer dessa ord dra fram irritation, hat och spyfärdighet. 

Men jag har saknat er.  

Många gånger stoltserar vi i Sverige om att vi har kostnadsfri sjukvård, tandvård, skolgång, högre utbildning, bra pension, övriga skyddsnät, oändliga möjligheter och så vidare. Vi känner till alla dessa argument och säkert är vi en av de som är bakom dessa uttalanden. Jag vågar påstå att de flesta av oss svenskar med dessa påståenden talar utifrån perspektivet som privilegierad. Privilegierad i samhället.

Vi som säger detta är eliten – de som har det bra, med förutsättningar, någorlunda makt att påverka, inflytande, resurser, stadig lön, stabilt tak över huvudet och möjligheter. Vi var och fortfarande är svenskarna på rätt plats vid rätt tidpunkt. Med en trygg uppväxt och bekvämlighet att tycka och tänka. Av någon anledning är det också vi som har tolkningsföreträde och våra åsikter är viktigare i frågor om huruvida Sverige är ett bra land eller inte. Vi lyssnar bara på oss själva när vi stoltserar med dessa åsikter, inte på människor som lever under ytan, har tystats ned och blir diskriminerade. 

Detta sker oavsett om vi pratar om arbets- och bostadsmarknaden, arbetslöshet, integration, rättsväsendet, vardagen, hemlöshet – i princip vad som helst i Mellanmjölkens Land Svea Rike Du Gamla Du Fria. Vi utesluter verkligheten för människor som har det sämre, i den samhällsdebatten, i vardagen och vi diskuterar bara med vårt homogena nätverk där de flesta ser likadana ut och har det likadant. Man ser detta även hos politiker, riksdag, regering, myndigheter, organisationer, företag och även hos de som kämpar för att förbättra samhället.

Svenskar med åsikter pratar gärna OM just specifika personer eller grupper, och väldigt sällan MED dessa personer eller grupper. Väldigt få av oss har varit i sitsen som arbetslös, diskriminerad, utförsäkrad, nedtystad och andra former av orättvis behandling. Detta gör att föreställningen gång på gång, år efter år, skildras från den privilegierades perspektiv. Från den som egentligen inte har någon koll alls.

Det intressanta är att den enskilde som har det svårt måste bevisa det. Bevisbördan ligger alltså på den som har det sämre, den som blir diskriminerad, hamnar i orättvisor och ligger i underläge. Många gånger har inte dessa människor tid, ork eller förutsättningarna för att bevisa sina tillstånd – de har andra problem för att ta sig igenom dagen och fokuserar energin på detta.

De förblir misshandlade av samhället, accepterar det för att de inte vet hur de ska göra och ingen hjälp finns tillgänglig. Därför rinner orättvisorna ut i sanden och förblir obsoleta när våra argument har tolkningsföreträde och är viktigare, samtidigt som den enskilde saknar förutsättningar att överrösta orättvisorna.

Här har vi ett bevis som publicerades för några dagar sedan. Tidigare har Sverige haft minst ökningar i klassklyftorna och den relativa fattigdomen. Nu har vi högst och vi gick från första plats till 15:e plats. De som har levt i denna verklighet har alltid vetat detta. Vi som är privilegierade har bara argumenterat bort det utan att ens ha koll. Helt enkelt enligt listan: Sverige är sämst.