"Vi behöver illusionen om den svenska sommaren"

Det är uppenbarligen sommar nu. Whoop-de-fucking-doo. Varenda jävel verkar vara lycklig och harmonisk och livet är uppenbarligen underbart vid det pittoreska torpet i skogen. Men hur kul är det egentligen?

Sommaren är mest en enda kort besvikelse, om man bara tänker efter lite. Vi förtjänar bättre. Först är det nämligen beckmörkt i ett halvår. Sen regnar det ett par månader. Har vi riktig tur får vi någon månad med vackert väder sen. Notera "riktig tur".

Vi får nämligen aldrig en månad med vackert väder. Vi får kanske en månad med halvdant väder, i bästa fall. Ändå utbryter det någon form av nationalistisk yra om hur underbart det är, om hur den svenska sommaren är den bästa uppfinningen sen Sundsvall brann.

I princip alla andra länder har bättre sommar än vi. På de flesta andra ställen är sommaren längre, varmare och rent allmänt trevligare, men det kommer vi självklart aldrig att erkänna. Det skulle ta alldeles för hårt i folksjälen.

Istället sitter vi där, i regnet, och njuuuuter. Dricker en överpriserad stor stark och pratar om hur skönt det är med sommar, och om hur fulla vi var på midsommarafton. Fastän just midsommarafton, istället för inofficiell nationaldag, borde ses som det ultimata beviset på att den svenska sommaren suger.

I princip samtliga vuxna människor, och en hel del andra, super ned sig till den grad att man faktiskt går på myten om den svenska sommaren och glömmer bort att den i princip är över innan den ens började.

Det värsta av allt är att vi behöver det. Vi behöver illusionen om den svenska sommaren för att orka med att leva resten av året i ett klimat som är anpassat för depressiva isbjörnar.

Vi går mot mörkare tider. Snart är det kallt, mörkt och jävligt igen. Precis som varje år. Och det är den keffa sommarens fel.