"Jag gav nazisterna långfingret – då spräckte de min läpp"

Det är mitten påseptember och träden vid Humlegården i Stockholm står fortfarande gröna. Omjag tittar ner mot Stureplan måste jag kisa för sensommarsolen stårhögt på himlen. 

Luften är varm och vinden leker där uppe iträdkronorna.

Fem meter ner på asfaltenär det allt annat än vackert.

Några har tagit vår bild av Sverige och smutsat ner den. De blågula flaggor somvajar i vinden när deras bärare står stilla mitt i gatan är inte längre vår symbol för vårt land. Det är tygstycken laddade med hat.

Nazistiska Svenskarnas parti demonstrerar och jag är där för att fotografera.De är där för att visa att det fortfarande finns människor somställer sig i led för att visa att de gör skillnad på folk och folk.Och jag är av åsikten att man inte ska ignorera det. Det är aldriglösningen. 

Då är det bättre att visa och påminna alla om att vifortfarande måste kämpa mot hatet.

Polisen motar bortmänniskor med aggressiva röster och hårda knuffar. Hästarnas tyngdmotar tillbaka motdemonstranter. Iklädda hjälmar med visir ochbatonger bildar poliserna kedjor längs med båda sidorna avtrottoarerna för att låta SvP tåga fritt. Med all rätt.

Jag minns att jag tänkeratt det är märkligt att de alla inte bär luva eller mask. Skämsde inte? Sedan kommer jag på mig själv. Nej, de gör ju inte det.

Jag lyckas byta sida avvägen genom att gå runt tåget. Från andra sidan kan jag fåbättre bilder. Ironiskt nog vill jag ta vackra bilder på något såfult som hat.

Tack vare, eller på grundav, en bil som står parkerad vid trottoaren hittar jag en lucka därpolisen inte ser mig, eller låter mig vara – det är lite oklart.Efter ett tag när poliserna börjar passerar mig märker de att jaginte gör något annat än att fotografera, så de låter de mig stådär. Tre meter från tåget, med poliser bakom mig och nyfiknaåskådare bakom dem. Jag är den enda, vad jag kan se, som får ståmitt i gatan.

Kanske bedömer polisenatt jag inte utgör ett hot.

Jag är 1,59 lång. Vägerknappt 50 kilo. Jag borde inte vara ett hot mot tåget. Jag har naturligt blont hår, blå ögon och ljus hudton. Polisen kansketill och med tror att jag är på deras sida.

Men så går en ung manplötsligt ur tåget, kommer fram till mig och börjar fotograferamig. Han står på en armlängds avstånd.

– Fotograferar du oss kanjag fotografera dig, tror jag att han säger. Han hånler.

Han gör inget fel. Hanhar tvärtom rätt. Men känslorna som stiger i mig över att stå 30centimeter från en nazist får mig att lyfta mitt långfinger ochtitta honom rakt in i ögonen. Jag rör mig inte, jag står still.Jag vill bara att han ska se vad jag känner inför honom genom minaögon. Men i stället ser jag plötsligt inget. 

Någon har lagt en avde där tygstyckena laddade med hat över mitt huvud. 

Hela minöverkropp täcks av SvP:s flagga. Jag får panik men innan jag hunnit fått bortden får jag en smäll så att jag stapplar baklänges.

Jag har en kortminneslucka innan jag känner att det smakar blod i munnen. Min näsabultar. Jag sätter handen mot mina läppar och mycket riktigt,jag blöder.

Vad hände?

Jag vet inte om jag fåttett knytnävslag genom flaggan eller om jag fått ett slag avstången.

Jag fattar faktisktingenting.

Jag vänder mig om motpoliserna, mot de som står och tittar på. Precis så som ett barngör när det fallit och slagit sig. Men det finns ingen som kommerfram till mig. De tittar på mig som att jag får skylla mig själv.

Så det är det jag gör.Jag skyller mig själv.

När jag sedan börjarblöda ur näsan, när det gör ont att andas och när jag ser ispegeln att min läpp är spräckt så skyller jag mig själv. Skadan är egentligen väldigt liten, men det är också precis så jag känner mig just då. Väldigt, väldigt liten.

Men när jag stoppar inminneskortet i datorn och lägger in bilderna i datorn så vet jagatt jag i varje fall vill visa att hatet finns och attdet ställer sig i led med personer som slår till en ung tjej föratt visa det. Och då hoppas jag att ni inte glömmer det ochfortsätter kämpa mot rasism, mot nazism. 

Mot hatet.