"Vi är alla kränkta"

Jag hade precis gått av scenen i Malmö när en kille från publiken högg tag i mig: ”Du, jag har en kompis som är kortväxt. Så jag tycker du ska sluta skämta om dem.”

Jag hade haft den där diskussionen så många gånger. Medveten om att den var omöjlig att vinna. Folk tycker mycket om humor nu för tiden. Tycker till, känner efter, går på magkänsla, kränks.

Ica skojade med den kristna traditionen i sin årliga påskreklam. Klagomål inkom och direkt drog Ica tillbaka reklamen. För det är där vi befinner oss, om någon är kränkt är det game over. Slutdiskuterat. ”Visst är humor viktigt men man bör veta var gränsen går”, säger pastorn Hans Sundberg, till Dagens Media.

Men det är där det blir problematiskt. När man ska sätta den gränsen. Som när min kollega Özz Nûjen blev uppsökt av en kvinna som menade att han hade gått över någon slags gräns när han drev med ”den fina skyttesporten dubbeltrap”. Eller som när Sveriges Orkesterförbund kränktes av att programledarna i Melodifestivalen, i en sketch, brände flöjtar. Då sparkade man nedåt menade de. 

Och det uttrycket ”att sparka nedåt” är något som människor utan humor använt som ett felkalibrerat mätinstrument i årtionden. Att riktig humor, den enda riktiga humorn, sparkar uppåt. Mot makthavarna. Inte nedåt; mot kortväxta, sportskyttar och flöjtister.

Ricky Gervais påtalar vikten av att inte blanda ihop ämnet för ett skämt med målet för ett skämt. Vi måste alltid vara försiktiga med att ge de kränkta tolkningsföreträde när det kommer till konsten. För de kränktas grupp är likt en rundlagd man vid buffén, omättlig och inte nöjd förrän han proppmätt vaggar ut ur lunchmatsalen till bredden fylld med rättskaffenhet och självaktning. 

Kränktheten kommer någon gång att drabba oss alla. Det är det som förenar oss människor, våra egon är fragila, våra världsbilder sköra likt porslin. Men det ger oss inte automatiskt rätt.

I Malmö fortsatte diskussionen. Han återkom till sitt kärnargument. ”Men jag har en kompis som är kortväxt. Jag tog illa upp. Du sa ”dvärg” och du skulle exempelvis aldrig använda N-ordet om svarta.” 

Jag tittade på honom och försökte igen: ”Du har rätt och det är det som mitt skämt försöker visa på, dubbelmoralen i hur vi väljer att ta hänsyn i vissa avseenden men struntar i andra. Hur den gränsen är godtycklig och ständigt i förändring. Det är själva skämtets kärna.”

Han tystnade, stack in ett finger under sin jättelika mössa och kliade sig bakom en dreadlock. ”Men, du förstår kanske inte, jag har alltså en kompis som är kortväxt. Han är en ganska välkänd profil här på Möllan.”

Jo, du nämnde det. Och jag är säker på att han är en härlig kille. Men snälla, återberätta inte mitt skämt för honom. Jag tror inte du kommer göra det rättvisa.

Messiah Hallberg