"I dag satt jag mittemot näthataren i rättssalen"

Jag har sedan jag började skriva krönikor fått väldigt många kommentarer och mejl. Många av dem har varit nedsättande, hånfulla och kritiska. Väldigt få har faktiskt fått mig att rygga tillbaka och bli rädd, men de finns.

Två av dem skrevs av en man för prick sex månader sedan. De innehöll visioner om uppskurna fittor och basebollträn som dränktes i feministers blod.

I dag satt jag mitt emot honom i en sal i Stockholms tingsrätt. Fem minuter sent kom mannen som hade skrivit de vidriga sakerna till mig in i salen och ja, han såg ut som vem som helst. Men när han öppnade munnen insåg jag att han inte är som någon annan jag tidigare mött. Sällan har ett hat blivit så tydligt. Sällan har ett hat mot kvinnor varit så tydligt.

Med varje ord han sa uttrycktes ett hat mot feminism och den värld han målat upp för sitt inre blev allt tydligare. I den skär kvinnor av mäns penisar. I den klubbar kvinnor igenom sexistiska förslag som diskriminerar män. I den är allt kvinnors fel och därför skriver han gång på gång att vi ska dö, att vi ska slås ihjäl men framförallt att man ska skada kvinnors underliv. 

Precis så sa han och ingenting har någonsin varit mer läskigt. Hoten från honom mot mig var verkliga redan när de skrevs. Men i dag, sex månader senare, får de nytt liv och jag inser att det bottenlösa hatet kommer att fortsätta. 

Det spelar ingen roll att jag sitter framför honom och berättar hur jag mår. Jag är feminist och därför ska jag plågas på värsta tänkbara sätt. Han förnekar det inte ens.

Hemma bakom hans datorskärm har en värld som i verkligheten inte existerar växt fram. De är många där, de arga unga männen. De är farliga och därför måste samhället nå ut till dem.

Men hur? Jag trodde att det skulle räcka att möta honom i rätten. Att det kanske skulle ringa en klocka. Att den verkliga världen skulle börja sippra in i fantasin. Men han tittar mig inte ens i ögonen.