20 år av misslyckanden – nu måste bostadsbristen lösas

För några månader sen flyttade jag till en lägenhet i ett miljonprojektsområde i Uppsala. Lägenheterna är nyrenoverade och som jag har förstått det så är det första gången de fräschas upp sedan de byggdes på 60-talet.

I området bor många barnfamiljer, unga vuxna, låginkomsttagare och personer med rötter i andra länder än Sverige. 

Jag började direkt trivas väldigt bra, men för några veckor sen fick jag en olustig känsla i magen när jag lämnade lägenheten.

Det var en tidig morgon på väg till pendeltåget som jag såg lapparna, uppsatta i ett flertal fönster på det ännu inte renoverade huset mitt emot. Budskapet, presenterat med svart text i versaler mot vit bakgrund, var tydligt och på många vis hjärtskärande: "Vi vill kunna bo kvar". 

I och med renoveringen höjdes hyrorna med 43 procent, och flera av mina nya grannar hade inte råd att bo kvar. De tvingades kasta sig ut på en bostadsmarknad där hundratusentals personer letar lägenheter. 

Det yttersta ansvaret för det här är varken mitt eller bostadsbolaget. Det är politikernas.

I en proposition från 2002-03 sa regeringen att 30 000 flerbostadshus behöver byggas varje år för att möta efterfrågan. En siffra man inte legat i närheten av sedan dess, sett till det genomsnittliga byggandet. 

Under 1990-talets början byggdes det över 30 000 lägenheter om året. Detta var troligen mycket på grund av byggsubventionerna, vars kostnad som mest uppgick till 32 miljarder kronor. Dessa är sedan en tid nere på noll, successivt avvecklade av såväl de borgerliga som Socialdemokraterna.

Under perioden för avvecklingen fram tills i dag har det byggts betydligt mindre, trots att behovet ökat och kommer att fortsätta öka. Den ekvationen går inte ihop i mitt huvud. 

I dagens ekonomiska läge känns återinförandet av byggsubventionerna som en utopi. Visst, det byggdes mer, men det var dyra lägenheter. Subventionerna har sågats och vad jag vet är det ingen som i nuläget vill återinföra dem.

Sågats har även idén med marknadshyror, som varken de rödgröna eller Alliansen går till val på.

Således är två av de för allmänheten mest kända sätten att öka produktionen inte ens på tapeten. Så vad vill alliansen och de röd-gröna göra för att få bukt med bostadsbristen?

Vad ska de göra för att de hundratusentals människor i behov, och de tiotusentals i akut brist, ska känna trygghet och få ett vettigt boende för ett överkomligt pris. Studenter, hemlösa, flyktingar och många andra är eller kommer snart att vara i behov. Vad ska du ta för ansvar, Reinfeldt? Vad ska du göra bättre, Löfven?

Jodå, förslag finns, och även om bostadsbristen inte är bland det mest debatterade inför valet så pratas det om den – i bland.

Socialdemokraterna lovar 250 000 nya bostäder fram till 2020, det vill säga 50 000 per år. Det är mycket sett till produktionstakten de senaste 20 åren. Är det löftet verkligen rimligt?

I det så kallade "Sverigebygget" som presenterades i somras lovar alliansen 100 000 nya bostäder. Den siffran har senare ändrats till 150 000. Exakt när dessa ska byggas och vara klara framgår inte, men alliansen skriver att deras "framtidsinvesteringar sträcker sig ända fram till 2035". Kan vi vänta så länge?

Både Alliansen och Socialdemokraterna föreslår olika styrmedel och förändringar som ska möjliggöra byggandet, och det bråkas mycket om vems förslag som är bäst.

I valtider förvandlas människor i nöd till pajer som kastas till höger och vänster. Den stora frågan, förutom om löftena kommer hållas, är varför det verkar som att problemen länge har sopats under mattan?

I 20 års tid har det byggts för lite. Det vet man nu, och det har man vetat om länge. Varken alliansen eller de röd-gröna skulle behöva lova, bråka eller diskutera det här problemet om det tagits på allvar från början.

Det är upp till bevis nu. Utsatta ska inte behöva känna oro och ångest över sin bostadssituation, sätta upp lappar i sina fönster eller stå utan boende till följd av en hyreshöjning. Människor behöver tak över huvudet – på riktigt. Inte användas som pajer i det politiska fulspelet.