Folk behöver skaffa sig lite vett i kollektivtrafiken

Jag ska just kliva av SJ-tåget i Stockholm när jag inser att jag inte hunnit samla ihop mina saker och blir därför några sekunder sen i min väg mot dörren. Men några sekunderna räcker. För plötsligt svämmar tågets mittengång över av människor som tvingat sig in i vagnen. Dårar som nu står framför mig med jagade blickar. Paniken. De vill fram. Jag vill ut. Situationen är sen gammalt.

Och jag blir så less av att jämt påminnas om det här otyget. Folk utan vett och etikett i kollektivtrafiken. Människor som måste skynda på tunnelbanevagnen innan någon hunnit kliva av. Som om deras liv hängde på det.

Vi känner alla igen kollektivtrafikdårarna. Killen vars hörlurar läcker daterad trancemusik. Tjejen som slafsar i sig frukost. Mannen som skriker i sin mobil när han berättar om helgens bravader för sin kompis. Kvinnan som svingar sin gigantiska ryggsäck i huvudet på alla som råkar sitta i vägen. Tanten som blockerar två säten med sina väskor. Gubben som sitter så bredbent att det nästan spricker i byxgrenen.

Vi känner alla igen dem. Stör oss på dem. Men säger oftast ingenting. Eldar i stället upp vår svenska passiva aggressivitet. Skriver en krönika i stället.

Jag hatar verkligen personen jag blir i kollektivtrafiken. Småarg och irriterad. Så är jag aldrig annars. Och jag undrar verkligen vad det är som gör att vi tappar hyfsen likt en sten till marken så fort vi kliver på ett kollektivt färdmedel.

Det här måste få ett slut nu. Jag vill att vi gör ett försök. Att se varandra. Hjälper till. Visar hänsyn. Så kanske, någon gång i våra barnbarns framtid, kollektivtrafiken kan bli en helt okej mötesplats, i stället för ett ohyfsat slagfält.

För som det är nu blir jag galen av dårarna i kollektivtrafiken.