Jag är 33 år och har nog haft alla ätstörningar som en kan ha

"Oj vad rund hon har blivit!"

Den meningen, sagd på andra sidan bilrutan av min lågstadielärare, till min mamma. Hon trodde inte att jag hörde, jag låtsades sova.

Det blev det konkreta startskottet på en livstid av ätstörningar.

Om ätstörningar var en sport så hade jag plockat hem alla tänkbara medaljer under årens lopp. Anorexi, bulimi, hetsätning, ortorexi.

You name it, jag har kört igenom hela spektrat. Pendlat minst två varv i vuxen ålder mellan storlek 32 till 52.

När det var som värst sprang jag 5 kilometer till jobbet varje dag, 7 kilometer på lunchen och sen 5 kilometer hem. Och så milen på det, minst två gånger varje helg. Oavsett väder och årstid.

En liten näve jordnötter en gång i veckan var den ultimata lyckan – men även synden. Varje nytt revben som kunde skymtas utmed ryggen blev ett konkret bevis på min framgång.

Smällen och den oundvikliga bromsklossen kom i samband med en brutal våldtäkt och misshandel 2013. Konsekvensen blev PTSD, depression, underfunktion i sköldkörteln, kronisk smärta och hetsätning.

För några veckor sedan blev jag utskriven från min egen ätstörningsbehandling, klassad som något av ett hopplöst fall eftersom att min diagnos är ospecificerad och svårbehandlad.

Jag är nog större än någonsin nu. Kroppen vägrar samarbeta som förr, det är extremt frustrerande.

Min snabba och påtagliga viktuppgång gör folk obekväma. Jag blir väldigt sällan bekräftad för mitt utseende nu för tiden. Det är som att vara osynlig, en ovan känsla men kanske samtidigt nyttig.

Jag mår bra, är lycklig. Jag har mitt drömjobb, fantastiska kollegor, familj och vänner. Jag klär mig bara i bekväma kläder som känns härliga mot kroppen och njuter av det jag äter, vad det än är.

Min unge konstaterar glatt "du är en tjock och glad mamma med svängig mage! Din stora rumpa rör sig jättelänge när du dansar, vad roligt!" och då svarar jag bara "ja, visst är det härligt?"

Hen tycker att min kropp är det bästa som finns, med ett barns oförstörda uppskattning inför hur ljuvlig en stor mjuk mage känns att vila huvudet mot.

Mitt framgångsrecept var att ta bort precis allt ur mina sociala flöden som fick mig att tro att min kropp inte duger.

Jag började följa människor på Instagram och Facebook som hyllar sina normbrytande kroppar och jag fyllde mina väggar hemma med konst föreställande kroppar som påminde om min.

Jag är noga med att inte säga nedlåtande saker om min kropp och allra minst inför mitt barn.

Det är en lång väg kvar för mig till att känna mig helt trygg i min egen kropp och kunna älska den exakt som den är. Men jag väljer att lägga min tid och energi på det min kropp och hjärna kan åstadkomma, i stället för hur den ser ut.

Det är bara lite kött, fett och vätskor i varierande volym och form.

Och till den som känner ett skriande behov av att påtala att jag är tjock så har jag bara det här att säga:

Jag vet. Grattis, du har ögon.

Fuck you fatshaming! Hurra för skamlösa, svängiga och glada kroppar!