Stockholms bostadsbrist är ett drömläge för våldtäktsmän

För snart fem år sedan packade jag ner mitt liv i flyttkartonger, tömde min tonårslägenhet på 35 kvadratmeter kärlek och lämnade tryggheten för en ensam storstad som visade sig, efter många om och män, bli det jag idag kallar mitt hem.

De första två åren bodde jag på säkert tio olika ställen, varav X antal av dessa var hos män – män som bad om en avsugning varje morgon, bjöd på vin i hopp om att få mig i säng var och varannan kväll, och uppmanade mig att endast gå iklädd underkläder hemma, eller åtminstone kläder som var smickrande för min figur.

Och jag minns fortfarande när jag läste en artikel i tidningen, om en (annan) man som hyrde ut rum i sin lägenhet i utbyte mot sex. En man som bara ett par månader dessförinnan hade erbjudit mig ett rum men glömt poängtera det finstilta. 

En man som påstod sig att vara mäklare men i själva verket hade sexuellt utnyttjande av unga kvinnor som huvudsaklig sysselsättning. En man jag kom i kontakt med på samma sätt som de andra unga kvinnorna, via en lägenhetsannons på Blocket, i jakt på bostad i Stockholm. 

En man jag flydde till, från en annan man jag delade tak med då som ville våldta och hålla mig inlåst i hans källare tills jag födde hans barn.

Och jag minns hur mina kollegor på jobbet diskuterade artikeln. De kunde inte förstå hur man kunde försätta sig själv i en sådan situation. 

Jag minns att jag förstod, för jag hade likväl kunnat vara en av de unga kvinnorna om det inte vore för att jag lyckades fly när han erbjöd mig att följa med honom in till sovrummet. Jag ser alltid det bästa hos människor, det är min dygd och undergång. 

Snart fem år har passerat och jag klandrar fortfarande mig själv, men det är inte mitt fel. Snart fem år har passerat och jag må ha försatt mig själv i den situationen den där sensommaren 2012, men jag får inte skuldbelägga mig själv för det.

Snart fem år har passerat och Stockholms bostadsbrist gör mig fortfarande illa till mods och ger mig avsmak i munnen, men det värsta av allt är att det inte är på grund av rädslan att bli hemlös.

Jag är rädd för desperationen, vad den kan göra med en, och (män)niskor som utnyttjar situationen.

Evelina Carlson

Du kan även följa henne på Instagram här.