Inte ens SD-väljarna skulle få det bättre med SD:s politik

Söndagens riksdagsval hade bara en vinnare, sägs det. Jag skulle vilja hävda att det inte hade någon. 

För inte ens de 13 procent som röstade på Sverigedemokraterna skulle få det bättre med partiets politik. 

Ingen tjänar på minskad jämställdhet, fattigare kulturliv, färre utbildningsalternativ, en falsk föreställning om nationalstaten, ett motstånd mot mångkultur och ett "vi och dom-tänkande".

LÄS MER: "Jimmie Åkesson – segraren"

När Stefan Löfven med följe – vilka det nu blir – sakta men säkert vaknar upp ur sin vakfylla och bildar regering är det dags att göra analysen och ställa frågor. 

Hur kommer det sig att var åttonde svensk valde att lägga sin enda röst på ett parti med rötter i nazismen? Ett parti där långt fler företrädare än i andra partier avslöjats med näthat, hot och rasism. 

Sverigedemokraternas framgång kom knappast som en chock, men varför gick det så bra för dem?

Det är många som har gjort anspråk på att förklara det. Vissa avvisar helt enkelt var åttonde svensk som rasist. Andra pekar på missnöjesfaktorer. Missnöje över att inte bli lystnad på. Missnöje över arbetslösheten, skolan, vården, tiggeriet och så vidare.

LÄS MER: "Jo, både SD och deras väljare är rasister"

Oavsett orsak till framgången så måste de som nu ska styra göra analysen. Fredrik Reinfeldt, en av de som tagit högst ton och mest avstånd från Sverigedemokraterna, misslyckades med att förklara, lyssna och råda bot på partiets framfart. Han är också, än så länge, representant för det parti som förlorat allra flest röster till SD.

Nu är det upp till någon annan att lyckas. Annars kommer partiet vars politik ingen tjänar på växa sig ännu större. Valrörelsen är slut. Och medan det går att vinna val med platta kampanjbudskap, ytliga debatter och käbbel så måste vinsten förvaltas och omsättas i politik.

Är orsaken till SD:s triumfer en ökad rasism måste åtgärder utarbetas för att belysa och bekämpa den. Rör det sig om missnöje måste tillstånden som människor känner missnöje över förklaras och lösas. 

Finns det inte en lösning på problematiken med skolan, sjukvården och arbetslösheten nära till hands; ja, då måste det förklaras. Enkla lösningar på komplexa problem finns sällan. Det vet många, men det måste bli tydligare.

Många är uppgivna, andra glada. En sak är dock gemensamt för alla: Vi vill ha svar på frågorna. Får vi inte det kommer varken sorgen, missnöjdheten eller rasismen att upphöra.