Det är jättejobbigt att vara feminist

Mitt "feministiska uppvaknande" kom relativt sent.

Tidigare tyckte jag mig inte ha ett behov av att vara feminist, eftersom jag "klarade mig fint ändå". Det var väl bara att jobba på, liksom?

Men för några år sedan hände något. Det var som att jag började se saker i ett större perspektiv, i stället för att bara se det som hände precis framför näsan på mig. Jag började plussa ihop smådelar och se en helhet. Fram trädde något jag inte tyckte om: Jag gissar att det lättast beskrivs som strukturer.

LÄS MER: Men snälla Ica, behöver vi verkligen ännu en vit gubbe? 

Plötsligt var skämt om "regeringen därhemma" och "virriga tjejer" inte längre kul. Kvinnan i köket och mannen i vardagsrummet skavde. Klapp på huvudet blev jätteobekvämt och restaurangpersonal som automatiskt kom med notan till bordets enda man i stället för till mig gjorde mig förbannad. Jag började sätta stolthet i att hala upp kortet. I att våga ta obekväma diskussioner – till och med på släktmiddagarna.

Jag kan inte exakt sätta fingret på vad som fick mig att börja se. Troligtvis blandningen av en hel massa: ålder, livssituation, samhällsdebatt, nya vänner, gamla vänner.

Jag pratade med en kompis om det där, om att vakna sent. Egentligen är det skit samma vad det beror på att uppvaknandet inte kom tidigare, men en sak är klar – när en väl börjat tänka feministiskt går det inte att sluta. Och det är skitjobbigt.

LÄS MER: Hej män, kan ni se det här? 

Det tär på en att ständigt bli påmind om skeva strukturer och orättvisor som bara grundar sig på en enda sak: mitt kön. Jag har tyckt mig vara "en stark" kvinna utan behov av behöva ta olika fighter. Men det är så mycket skitsnack. För ingen kvinna kan ensam vara lika stark som tusen tillsammans.

På tisdagen publicerades Forbes-listan över världens rikaste personer. Bland topp 50 finns bara nio kvinnor. Det borde vara minst 25. 

På söndag är det 8 mars och internationella kvinnodagen. En dag för att uppmärksamma allt det som fortfarande är skevt – och som är jobbigt att se. 

Men ju fler det blir som ser allt det jobbiga – desto fler blir vi som kan försöka göra något åt det. Och då borde det väl till sist leda till att allt blir lite mindre skevt och mycket mera bra, eller hur?